Instagram /// Maj

Hurrni guys, ni sitter inte och trycker på fina Instagram-tips? Klicka här för att se vilka jag följer.

Äntligen sommar!

Igår tog jag på mig mina språljans nya brillor, och med The Velvet Underground i öronen, spatserade jag ned till centrum. Där hängde jag med Elin över en glass - vaniljglass med vit choklad-topping och nötkross! En sann klassiker minsann!

Gårdagens Soundtrack:

There She Goes again - The Velvet Underground

Pasta Pomodoro - bästa tisdagsmaten!

Min senaste Italientripp har förvandlat mig till en pastanörd av rang - pasta Pomodoro har nu blivit lite utav min paradrätt! För att söla ihop just den behöver man så mycket som:  

400 g spagetti 
3 vitlöksklyftor
500 gram körsbärstomater
1 msk smör
1 msk honung
1 tsk vitvinsvinäger
flingsalt
svartpeppar från kvarn
2 paket mozzarella
1 kruka basilika
Riven Parmesan 

1. Koka pastan i saltat vatten. 

2. Skiva vitlöken tunt och skär körsbärstomaterna i halvor. 

3. Värm en kastrull och fräs vitlöken i smör.

4. Tillsätt därefter honung, delade körsbärstomater och koka ihop såsen till en simmig konsistens i ungefär 3 minuter.

5. Smaksätt såsen med vinäger, salta och peppra. 

6. Blanda pastan med tomatsåsen på ett stort serveringsfat.

7. Blanda i mozzarella och strö över basilikan. Toppa med lite parmesan. Klart! 

Konsten att klättra

Jag är en klassisk medelsvensson vars kunskaps väg börjar i en skola i mellersta Sverige. En knagglig väg kan tyckas, då jag i skolbänken aldrig varit nämnvärt mottaglig för kunskap. Ja, frånsett i svenskan då. Där presterade jag genom grundskolan och gymnasiet tämligen väl - jag har sen barnsben tyckt om att läsa och skriva. Ett incitament för att faktiskt lyssna på vad läraren hade att säga. Det är också först nu som jag tillämpat det i något konstruktivt. Det är också först nu - på eftergymnasial nivå - som jag är öppen för att lära mig saker. Där uppe har jag känt mig såväl upprymd som rentav nedslagen. Men jag försöker se det som att jag luttras på en hård skola. Varpå det känns extra fint att belönas med fantastisk kritik - från gång till annan har positiva ord frammanat stickningar i tårkanalen.

Jag tror min växande ambition bottnar i ett ökat intresse, mod, drivkraft och en gnutta dåligt självförtroende. Intresse skapar mod. Dåligt självförtroende skapar drivkraft. Vilket jag idag har så det räcker och blir över. Aldrig tidigare har jag varit så besatt av mitt eget självförverkligande. Det skamliga är att jag kan vara det. Den konventionella attityden i gårdagens mellanmjölkliga Sverige säger att vi ideligen ska briljera. Det räcker idag så sällan att vara bra på något. Vi ska vara bäst. Och en person med en utpräglad Svenne banan-uppväxt har onekligen mer förutsättningar att bli det, jämförelsevis med de stackare som dragit nitlotten.

Förutsättningarna är emellertid lika många som kraven. Kanske är det då inte så konstigt att man stundtals famlar ner i gropen av självömkan. Det är då jag återigen plockar fram den där drivkraften. Jaha! För det är i det läget totalt meningslöst att beskylla och missunna andra deras framgång, ägodelar och uppnådda mål - när gnällspikar klättrar går Fan på torra land! Ingen annan än jag själv har orsakat mina klena slutbetyg. Därför jobbar jag idogt på att omvandla missnöje till vilja - den enda taktiken som bär frukt. Att fixa för mig själv höjer min lyckostatus avsevärt - stimulansen når sin kulmen. En igenkännbar självklarhet för många. Otänkbart för småaktiga som legitimerar infantil avundsjuka. Så mitt livsrecept till dessa somliga är därför att istället tacksamt ta vara på sin chans, så lösningar och på så vis hejdlöst börja skörda. För i en redig medelsvenssons Sverige finns gott om träd.

Allt klär en modig

Jag har bytt look. Igen. Numera kläs min skalle av en pannmatta! Förändringarnas tös, det är jag det. Jag har dock inte alltid varit såhär ombytlig. Nehej, under tonåren och fram till studenten var jag hiskeligt kinking med mitt hår. Jag skattade mig lycklig som dotter till en frisör; jag kunde gasta på mamma om hon gjorde något annat än toppade mitt onödigt långa hår.

Idag älskar jag att exprimentera och mamma har blivit en mer stimulerad frisörmorsa! Från studenten fram till nu har jag burit det flesta av looks - allt från pojknacke till romantiskt lockigt.

Idag väger jag heller ingen nämnvärd vikt vid vilken linje eller färg som klär mig bäst - jag är en attentionwhore utan dess like och lever efter devisen att allt klär en modig. Sådeså.

Veckans klipp!

Trepack plåtburkar från IKEA i schysst retromönster à 35 svenska riksdaler.

The hymn for the cigarettes

När den så länge annalkande vågen vår äntligen svämmar över och cigarettrök letar sig in i mitt luktsinne, erinrar jag mig de stiliga männen på Brick Lane - målar upp min bestämda bild och drar alla över min alltid så generaliserade och förskönande kam. Jag tänker på hur de med sin medvetna hållning och nonchalanta uppsyn, spatserar kända gatan fram. Hur de efter sitt sista vördnadsfulla bloss, håller ciggen mellan tumme och pekfinger, för att sedan släcka den med skon. Därefter drar de en så utstuderad hand genom håret som faller tillbaka på exakt samma plats. Fickan på deras kavaj pockar på uppmärksamhet och de talar med den mest grötiga av brittisk accent. En sådan där som kräver sin tydande skiftnyckel. Den ena attraktionsattacken avlöser den andra och jag fnittrar mig ner till tonåren. Blir blotta femton år igen.

Så slits jag upp från mitt enfaldiga dagdrömmeri och lyfter blicken. Visst, jag vet att det är obildat - rentav elakt - att stigmatisera och skriva motvilliga öknamn i folks pannor, men framför mig står en plausibel Tabita som likaväl hade kunnat vara en klockren Kingen. Om hon inte varit höggravid förstås. Hon lutar sig mot en vägg med mobilen klistrad mot örat. Vitt och brett och med ciggen i största hugg, står hon där och svär. Mina glödheta associationer går en plötslig död till mötes och cigaretters sexappeal har nu slocknat. För alltid. Trots att Carrie Bradshaw utan nikotin skulle förefalla mindre trovärdig som den grubblande författare hon är. Eller att dessa giftiga pinnar ter sig heta i såväl Don Drapers mungipa som i Hefners lyrik: I love to see that girl smoke in my bed.  Jag inser likväl - och gudskelov - att nikotin är skit. Oavsett vem som inhalerar.

Det var förvisso ett bra tag sedan jag unnade mig en partyrök, men jag drabbas ideligen av intuitiv ångest när någon tagit mig på bar gärning. När fotot återspeglar en storrökande Isabelle med guldfiskig uppsyn och överexponerad dubbelhaka. När fotot sedermera taggas med mitt namn och cirkulerar runt på Facebook. Då är skillnaden mellan Isabelle och Tabita inte subtil. Den är obefintlig. Jag känner mig då skamsen över att jag kvällen innan, så flitigt flirtat med The Marlboro Man. I nyktert tillstånd vill jag liksom bara stampa på honom och säga: Now that I'm sober you ain't that fine!

Jag hoppas innerligt att jag inte kommer få äta upp detta inlägg.

Ja, visst gör det ont när knoppar brister.

Min bästa tid är nu. Tiden när lökar omdanas till tulpaner. När snö ger vika för sol. När leder inte längre knakar och när lågskor är ett givet val. När allt står i stark kontrast mot den jävliga tid vi årligen plöjer oss genom: ursäkta språket men, den satans jävla vintern. Det är därför inte svårt att älska våren. 

Men stundtals räds jag årstidens rapida fart; jag vill liksom hinna bevittna årets mest färgsprakande fyrverkeri. Så jag har helt enkelt skaffat mig en förlängd arm - en Spotifylista bombarderad med låtar i samklang med denna ljuva process:

The Nose - David Holmes 

Drops In The River - Fleet Foxes

Steal His Heart - Emily And The Woods 

I Feel Better - Gotye 

Feeding Line - Boy & Bear 

To A Poet - First Aid Kit

To Ramona - These United States 

Memory Lane - Elliott Smith 

Scar - Lucy Rose 

Don't Look Back In Anger - Devendra Banhart 

Colorblind - Counting Crows

New Slang - Brave Squirrels 

Janglin - Edward Sharpe & The Magnetic Zeros 

Bubble Gum - Brigitte Bardot 

Mango Tree - Angus And Julia Stone

Goodbye To Love - Fibes, Oh Fibes! 

If The Stars Were Mine - Melody Gardot 

Falling Down A Mountain - Tindersticks 

Changing Of The Season - Ane Brun 

Meadowlarks - Fleet Foxes 

Crawling Up A Hill - Katie Melua

Bird On The Buffalo - Angus Stone

Terribly Dark - Frida Hyvönen 

Hämta listan här.

Våriga tillbehör

Långbakade körsbärstomater

Ingredienser:
30 körsbärstomater
2 msk olivolja
1 tsk salt
1/2 tsk socker
1/4 tsk mald svartpeppar
2 tsk torkad oregano
lite färskt timjan + rosmarin

Gör så här:
Värm först ugnen till 150 grader. Blanda de övriga ingredienserna i en skål. Lägg sedan i tomaterna och vänd runt varsamt. Lägg ut tomaterna på en plåt med bakplåtspapper. Sätt in plåten i mitten av ugnen i en timme. Tomaterna ska sjunka ihop men inte bli bruna och håler i cirka tre dar i kylskåp. Jag brukar äta tomaterna till pasta och riva över rikligt med parmesan.

Enkel bönsallad

Ingredienser:

Två burkar vita bönor

Finrivet skal av en citron 

2 msk pressad citron + 3 msk pressad apelsin

1 tsk flytande honung

3/4 tsk salt plus några varv med pepparkvarn

4-5 msk olivolja

3 tunt skivade schalottenlökar

Ungefär 1 1/2 dl hackad persilja

Gör så här:

Häll bönorna över durkslag och spola hastigt med kallt vatten. Låt sedan bönorna rinna av och lägg dem i en skål. Blanda citronskal, pressad citron- och apelsinsaft, en gnutta honung, salt, svartpeppar ur kvarn och olivolja. Fördela dressingen över bönorna och vänd sedan ner persilja och lök. Låt gärna salladen stå i en timme. Servera till i princip vad som helst. I mitt fall fick det bli köttfärsbiffar med feta och kapris - fyllning.

Hajklördag

I lördags åkte jag och Sandra till Nordingrå och "besteg" Själandsklinten. Jag var i vanlig ordning praktiskt klädd och redo att anta utmaningen! Pfft. 

Men först besökte vi gårdsbutiken belägen precis intill. Där tog vi en fika och Sandra blev några plantor rikare. 

Vi taffsade på alla fina pelargoner!

Så påbörjade vi vår vandring!

Väl uppe hänfördes vi av överdådig utsikt! 

Sandra, som är tusen miljoner modigare än jag, agerar här äventyrare. 

Jag ljuger lite i gästboken. Bara lite. 

Sandra utmanar ödet när hon helt sonika, lägger sig längst ut på berget. Varvid jag beordrar henne att resa sig upp illa kvickt. Hon lyssnar inte. Men tack och lov fick denna saga ett lyckligt slut, då Sandra inte ramlade ned för fruktat stup. 

Lördagens soundtrack: 

 Home - Edward Sharpe & The Magnetic Zeros